Erla Sigurdottir är 15 år gammal och får chansen att provspela för Nike IF:s damlag. Utan att hon vet hur det går till spelar hon plötslifgt där. Det är ett stort steg för Erla som drömmer om att bli bäst i världen. Hon tränar och tränar allt vad hon orkar. Erla blir snabbt en i gänget och får smeknamnet Ise. Spelarna häpnas över hennes teknik och tränings iver. Ise tränar och tränar för att bli lika bra. Snart märker hon att hon gått upp i vikt. Utan att tänka på det börjar Erla mera och mera vakta vad hon äter. Kompisarna i laget frågar om inte hon tränar lite för mycket och om hon inte borde äta lite mera. Men Ise är stenhård på sin sak. Hon får inte gå upp i vikt, då blir hon ju långsammare. Det går så långt att Ise svimmar i spelar gången under en match i Göteborg.
Ise blir insatt på ett hem för männskor med ätstörningar. Även om hon själv vägrar erkänna att hon är sjuk. Alla omkring henne undrar hur det kunde gå så här långt. Mest klandrar sig Appe och Mia, två spelare i Nike IF. Båda såg att något var fel men trodde blint på Ise som påstod sig vara frisk. Appe var den i Göteborg som tog steget att berätta. Det hela blir inte bättre av att Appe en dag när hon är på besök på Hemmet ärkenner för Ise att det var hon som berättade. Ise ber Appe dra långt och aldrig komma tillbaka. Efter det följer en svår tid för både Appe och Ise. De saknar båda den andra närvaro och båda önskar att allt skulle bli som vanligt igen.
Erla släpps tillslut ut och allt borde nog bli bra om inte hennes föreldrar bara bestämt att hon aldrig mera få spela fotboll. Än en gång slås Erlas liv i spildror. Sommaren går långsamt men efter att ha tilbringat ett par veckor hos farmor och farfaa på Island är Ise tillbaka i Sverige redo att börja gymnasiet. Första dagen möter hon tre pojkar som pratar om fotboll. Utan att märka det flyter Ise in i samtalet. Även om hon gör allt för att inte prata med Johannes, Tobias och Markus sluta det endå med att dde blir hennes nya kompisar. En dag när Ise äntligen tar mod till sig att springa igen råkar hon springa förbi fotbolls planen i Aspetorp. En pojke skjuter bollen över staket rakt mot Ise som tar ner den och börjar tribbla mot planen. Utan att tänka fintar förbi en pojke som kommer emot. När hon tittar upp ser hon att det är Johannes. Lite lägre bort står ett helt pojklag och skrattar.
Utan att veta hur det egentligen går till börjar Ise träna med Aspetorps pojkar. Hela tiden intalar hon sig själva att hon inte tränar med dem utan tränar dem. Under vintern får hon sedan chansen att börja träna ett flicklag. Hon tar uppdraget och trivs verkligen med det. Efter att ha tränat ett halvt år med pojkarna får Ise än en gång fråga att provspela för Nike IF. Efter många om och men och många långa discusioner med sina föreldrar tackar hon ja. Hela Nike brusar av glädje över att få henne tillbaka. Pojkarna är stolta över henne och den här gången lovar alla att säga till genast när de börja gå för långt med hennes tränande och ätande.
Madeleine Krells bok får en genast med.Boken behndlare ett allvarligt ämne men hon för det endå fram på ett sätt som är lätt att ata emot.
Ise är inte redo för något sånt här när hon är 15vmen när hon kommer tillbaka två år senare har hon växt till sig. De kalladde mig Ise fick mig att tänka på hur lätt något kan gå överstyr. Hur lätt ens kamrat kan insjukna utan att man märker det. I slutet av varje kapitel får man ta del av vad Ises lagkamrater i Nike IF tänker och tycker över det som hänt. En tjock och god bok värd att läsa.
